Att ta sitt ansvar som förälder….behöver du akut hjälp med din familjs vardagssituation?

Är vardagen en ständig kamp med barnen?
Konflikter vid läxläsning, middagsbråk, Ipad-beroende, syskontjafs och utdragna nattningar? Skulle du vilja ha professionell rådgivning och handfast hjälp för att stärka och förbättra relationen till dina barn?


 

Då kan det vara en barnspecialiserade coach som du behöver få låna några dagar för handfasta tips och råd för en lugnare vardag och mer harmoni i hemmet.


 

Just nu söker man efter familjer till en tv-produktion som behöver akut hjälp gällande barnuppfostran.


 

Vi berättar gärna mer över ett personligt samtal. För mer information kontakta oss gärna på 0728-43 20 37 alternativ rm.lakso@warnerbros.com eller stina.nyberg@warnerbros.com


Ja, jag lovade en vän att lägga in detta på min blogg för att se om det finns någon som skulle behöva deras hjälp?

😉

Och vem behöver inte det ibland….

Även jag har ibland känt hur jag behövt få stöd från andra – då jag har stått där ensam med att alltid försöka vara en ”bra förälder”.

Ibland känner man helt enkelt att man kanske inte räcker till.

Ibland känner man att vad man än gör så hjälper det inte – utan man behöver få lite råd, stöd och hjälp från andra. Få lite andra synvinklar.

Och att då ”våga prata” om barnuppfostran, ”våga prata” om sitt eget föräldraansvar med andra och att” våga be om hjälp” från andra – är för mig viktigt för att ta sitt ansvar för sin egen föräldraroll….

För den som alltid anser sig vara den ”perfekta” förälder – utan att någonsin tagit till sig andra människors synsätt på barnuppfostran – är man verkligen en ”bra förälder” då….?

Och att vara en ”bra” förälder….är ju svårt…

Det gäller att kunna erkänna att man har fel och gör fel, att kan inte allt med en gång, utan att det handlar om att vara lyhörd, att ha förmågan att kunna sätta sig in i barnets situation och inte vara rädd för att be om hjälp eller prata med andra när man känner att man behöver stöd och råd.

Tror nog att många kanske upplever det som ett misslyckande ”om” man nu måste be om hjälp?

Men att prata med andra om barnuppfostran, om  föräldraansvar och olika uppkomna situationer – det är nog det som har hjälpt mig allra mest i livet att försöka bli en ”bättre förälder”.

 

Jag tror även att förmågan och förutsättningen att kunna bli en bra förälder skapas redan när ett barn föds. Så enligt min åsikt borde alla föräldrar alltid ”välja” att vara föräldralediga – då de första åren med ett barn gör att man verkligen ”lär känna sitt barn” – och detta innan trotsåldrar, utvecklingsperioder etc kommer och man har då många konflikter att lösa….

Att man inte bara kommer hem kl. 16-18 efter jobbet och ”gossar” med barnet några timmar innan det lägger sig….för att sen ”ifrågasätta” mammans uppfostring om barnet nu får ett trotsutbrott…..

Men man väljer aktivt  om man vill vara den som barnet finner sin trygghet hos första åren.

Om man är den som tar hand om det när det blir sjukt eller hamnar i sina olika trotsperioder.

Att vara den förälder som finns även genom de allra jobbigaste  stunderna för ett barn – då tror jag automatiskt man blir den som står ett barn närmast. Och man blir därför automatiskt den som barnet ”trotsar” mest – detta för att barnet ”känner” den föräldern mest….och för att det vågar…

Det tog ganska lång tid innan mina barn ”vågade” trotsa sin egen pappa. Och när jag berättade om ”trotsperioder” hos mig fick jag till svar – att ”hos mig är de alltid som änglar” – så det måste vara hos dig de är ”otrygga”….

Men sen när tiden gick….och barnen fick mer umgänge med pappan då kom även mer ”trots” även hos honom…och det är klart att så länge det fanns en annan person som ”löste” dessa konflikter och gick emellan så gick det ju bra – ända fram till den period då ansvaret för konfliktlösningen lades på pappan…. då gick det ju tyvärr så långt en dag att ”konflikten” löstes genom att revbenets skadades på barnet…..men det ”hände” ju aldrig….utan var enbart ”i mammans och barnens fantasi” – och därmed undvek man att ”lösa” även den konflikten…

Jag tror att hade fler pappor tagit ut föräldraledighet – och verkligen förstått vad 24 h dygnet runt barntid innebär – så tror jag att många pappor hade haft en helt annan relation till sina barn och de hade därmed haft en mycket bättre förmåga till att lösa  konflikter med sina barn – och förstå sitt barn….


 

Men det allra lättaste är ju att alltid att skylla på någon annan vid en separation –  t ex ”mitt barn är si och så” och det är ”bara för mitt ex gör si och så”….

….eller de klassiska orden ”hon vände barnet mot mig efter vår separation” har man ju fått höra några gånger…men det är kanske inte så…?


 

Utan det kanske helt enkelt är så – att om nu t ex mamman varit den som tog all föräldraledighet – om hon var den som oftast tog hand om barnet under de första åren – då blir det ju även mamman som står barnet närmast även om en ”pappa” sen kräver sina 50 % umgänge vid en ev. separation….


 

Och det där med ”rättigheter” kontra ”skyldigheter” vi har som förälder är ju även intressant….


 

För som mamma har jag alltid ”skyldigheten” gentemot mitt barn att ta sitt ansvar för det – ända från den dagen då graviditeten är ett faktum och resten av livet….

Men som pappa…

Ja, då måste man ”jobba” annars kommer vi få sälja huset…och som pappa kan jag ”välja” om och när dom kliver in och vill/orkar ta sitt ansvar? Och han kan även ”välja” hur och när han sen vill ha sina ”rättigheter” gentemot sitt barn….

Ingen människa kan någonsin tvingas till att vara med och ta hand om sitt barn, inte heller kan någon tvingas till att ta sitt ansvar, men för mig borde det vara en självklarhet att man tar det ansvaret utan att någon behöver ”kräva” det, tjata efter det och att höra hur en pappa säger ”jag hjälper till efter jobbet – eller på helgerna” – eller läsa  på fb ”åh vilken duktig pappa till barnet som nu ”hjälpte till en hel kväll” med sina barn så mamman kunde få lite egen tid” – gör mig lika jäkla arg varje gång……

Att välja att skaffa barn innebär alltid ett livslångt ansvar.

Det innebär alltid att man har ansvaret att ”lösa” de konflikter som uppstår med sina barn – och det är inget man kan ”ta när man känner för det”. Och framförallt ”gör man aldrig mamman en tjänst” – om man nu ”hjälper” till att ta hand om sina egna barn…..vilket uppenbarligen många pappor tycks tro?

Tänk om ”männen” skulle tänka likadant när det gäller att de t ex tackat ja till ett fint ”chefsjobb”?

Skulle man då kunna välja att ”jo men på lördag mellan 12-18 kan jag troligen ta mitt ansvar som chef – men inte resten av veckan…..för då finns det annat som är viktigt…?” Och jag måste bara först….innan jag ”hjälper till” att vara chef…?.

Jag tror att man måste se ”att få barn” i livet precis lika viktigt som om du nu har valt att tacka ja till världen viktigaste jobb.

Och har man nu tackat ja – ja då finns det  (tyvärr) sen minst 18 års uppsägningstid…eller hela livet….

😉

 

Ha en fin dag!

Kramar