Men oj….vilken respons förra bloggen gav….och ett härligt firande på min 43 års dag…;-)

Ja, jag bloggade ju sist om det där med att ”anklagas att ta barn från ena föräldern” och herrgud vilken repsons bloggen gav….

Tydligen många som sitter eller har suttit i samma situation….tyvärr….

Jag vill där göra ett tillägg….

För självklart så finns det även kvinnor/mammor som sätter i system att ”hämnas på sitt ex” genom barnen….kanske var ”pappan” till barnen otrogen och då ska han ”minsann inte ha barnen”? Eller så anser man bara att man är ”bättre” förälder än den andra – och att då släppa över kontrollen till pappan är jobbigt…eller så var det kanske bara den enas beslut att skiljas åt – och då hämnas man genom sina barn…

Naturligtvis är detta även helt fel!!

Då handlar det ju faktiskt inte om att man ”skyddar” eller ”värnan om tryggheten för sina barn”….

Och för mig är det en stor skillnad.

Det var väl lite det jag menade i förra bloggen – att det är mycket viktigt att skilja på ”egna känslor” och ”barnens bästa”…..;-)

För självklart är det i de allra flesta fall ”barnens bästa” att träffa båda sina föräldrar och ha en bra relation till båda.

Det betyder ju inte heller att man måste ha exakt samma regler och exakt samma uppfostran…..det viktiga är att barnet tyr sig till båda föräldrarna och känner trygghet i att båda axlar rollen som ”förälder” – på ett bra sätt.

Och att skapa den tryggheten med sitt barn – har alltid med den vuxne att göra!

Det är den vuxnes ansvar att agera trygg, sund och bra förälder – och alltid den vuxnes ansvar att lösa de konflikter som eventuellt uppstår – på ett bra sätt!! 


 

Vad är då en ”bra förälder”?


 

Ja, att vara en bra förälder det är för mig är vara en förälder som kan samarbeta, som kan diskutera ”barnets bästa”….som kan erkänna sina misstag……men kanske det allra viktigaste – ”är den som är beredd att förändra och utveckla sitt föräldraskap” tillsammans med barnet….

Dvs att inte bli en ”motståndare” till sitt barn där ens egna regler och ”tro på hur saker ska vara” – enbart baserade utefter dina egna behov – ska gälla! Utan att man istället blir en ”medståndare” – som tillsammans med barnet hittar en väg som fungerar…


 

Och det där med att vara en ”dålig förälder”….


 

Ja, det har väl inte alltid att göra med att man ”slår” sitt barn…..för det är ju minst lika illa om man som förälder ”kränker”….eller  ”ser ner” – på barnet – eller på andra människor runt omkring… dvs om man föraktar och uttalar sig negativt om andra .

För även detta ”ser” och hör ju barnet – och påverkas negativt av….

Om man t ex tydligt visar ett barn att man ”ser ner” på vissa grupper av människor. Att de är mindre ”värda”….

Hur kommer detta påverka ett barns tankar? Och är det ett sunt vuxenbeteende?

Hur man behandlar/tilltalar andra människor påverkar ett barn jättemycket. Om tjejerna skulle se mig skrika ”din dumma jävla kossa” till en annan människa – eller ”din jävla hora” – eller om de hör mig uttala mig negativt om muslimer – ”vilket jävla pack”…

Då skulle jag ju skada barnen!

Och för mig….så är det precis lika illa som om man slår.

Att lära ett barn att det är okej att ”kränka” andra människor och behandla dom respektlöst – det är inte okej!


 

För mig innebär ett bra föräldraskap….


 

….att man ger barnet en egen ”inre” uppfostran – där det känner inom sig ”vad som är rätt och fel”….

Där barnet tänker själv….

Och jag har alltid sagt att tjejerna måste försöka se saker från olika synvinklar….men att de ändå ska veta vad som är ok att acceptera  – och inte….

Jag tror att har man en ”militärisk” uppfostran….

….med massor av hårda regler där barnet lyder av ”rädsla till föräldern” – då brister ju detta den dagen barnet ska stå på egna ben….

Varför ska det då ”lyda” sen? Det finns ju då ingen som ”straffar” om det inte gör det….

En ganska vanlig företeelse är även att någon kanske kan säga ”Ja, hos mig trotsar aldrig barnet….” – och man tolkar då detta som att man har ”lyckats i sin uppfostran”…..

Trots är ju något sunt! Det är en ”utveckling” av barnet…

Det är ju mycket värre om ett barn inte trotsar alls….utan alltid ”lyder” sin förälder – där tror jag att det ligger väldigt mycket kvar inom barnet långt upp i vuxen ålder…

Kanske kommer ”trotset” då?

😉


 

Nu över till något helt annat…


 

Ja, nu har man då fyllt 43…;-) Fast känner mig inte som det men det är väl så det brukar vara. …

Födelsedagen startade med att tjejerna studsade upp ut sängen (ovanligt att de är så morgonpigga kan jag säga….)

Ida kom in och sjöng – med sig fick hon en påse apelsiner som hon glatt överlämnade….medan vi väntade på att Bella skulle pyssla klart i köket så tog Ida katten och sjöng en sång till….;-) Strax efter kom Bella in och sjöng med kaffe och en yoghurt.

Sen blev det många kramar och pussar i sängen….:-)

Morgonen kunde inte ha startat bättre….

:-)

Under dagen blev det firande med tjejerna för att senare bege mig ner till Ystad Saltsjöbad  – där älsklingen min såg till att skämma bort mig ordentligt….;-)

20160123_10482220160123_104844

Trots att jag bor så nära Ystad – har jag faktiskt aldrig besökt ”Ystad Saltsjöbad” – så det blev en mysig upplevelse….

Vi fick ett mycket fint rum med havsutsikt….

20160123_10474420160122_15282020160123_104750

Magnus hade ordnat med vackra rosor på rummet….

:-)

20160123_104730

Efter det blev det några timmars SPA nere i de varma utomhuskällorna och poolerna….:-)

Efterföljt av en god middag….

Och lite senare på kvällen blev det ”The Creek Experience” 

För er som inte har provat detta rekommenderas det varmt…

Det börjar med att man går in igenom en ”regnskog”….efter det får man sitta ner i varma mineralfotbad och ”slå på sig själv” med en hammare under fötterna/på vaderna för att få igång cirkulationen!

😉

Efter det får man en ansiktsmask som verkar i en mycket varm ångbastu….som sen efterföljs av en ”torrbastu”….

Där fick vi även gå ut ibland och kyla ner oss med ”isbad”…;-)

Och det behövdes kan jag säga! Varmt var det….

Efter en dusch klev vi sen ner i en halvmeters bassäng som kylde av oss…..detta så att vi sen kunde kliva in i ”Hamman”….

Och detta var nog den roligaste delen! 😉

Där fick vi alla ”skaka” fram skum från en tygpåse – halt blev det kan jag säga – sen skrubbade vi varandra med en speciell handske!

Efter vi hade sköljt av allt skum så fick våra luktsinnen jobba – då det fanns ett antal ”lådor” med olika aromer som vi skulle dofta på…

Sista bastun var från nordafrika och där kletade vi in varandra i lera! Som sen fick verka ett tag i den varma bastun…

Dusch igen, för att sen få uppleva ”regnskogs” dusch samt ”vattenfalls” dusch – väldigt mycket vatten på en gång i den sista!

Sista momentet var en olja som smorde in hela kroppen, för att sen lufttorka i ett varmt rum med fläktar. Lite som ett torkrum! 😉

Ren kände man sig – och totalt avslappnad!!

Vi somnade ganska tidigt….;-)

Dagen efter blev det härlig ansiktsbehandling för mig och Magnus tog en massage!

Det kändes som om vi varit borta en vecka….

Är mycket tacksam för min födelsedag och alla fina grattis som kom in under dagen. Kände mig rejält firad – så inte alls dumt att fylla 43!

😉

Nu har vi lite sjukstuga här hemma….så det får bli lite pusselläggande och annat tidsfördriv….

Bella och jag la detta pusslet – men retfullt nog saknades EN bit när det var klart! Så typiskt! 😉

20160116_162015

Ha en underbar dag! Och var rädda om varandra.

Kärlek och kramar till er alla

ATT ANKLAGAS FÖR ATT ”BÄRA SKULDEN” FÖR ATT TA BARNS PAPPA IFRÅN DOM….

Ibland, men bara ibland, så känner jag extremt stor maktlöshet…..

Maktlöshet över att människor inte kollar upp fakta.

Maktlöshet att människor faktiskt väljer att tro på saker – som inte alls är sanna…..


Men jag förstår dock att det sker. 


Jag är så ledsen över att få höra skvaller om ”hur mannen återigen hängt ut mig på nätet som den sinnessjuka mamman…”

Som detta, inlagt hösten 2015…


@jonasekeblom – Jonas Ekeblom Instagram Profile • Yooying www.yooying.com/jonasekeblom

Idag fyller min underbara dotter Ida år… Har inte fått träffa henne på tre år, på grund av att hon har en sinnessjuk mamma som vägrar mig och hela min släkt att få …


Och när jag då eventuellt lyfter fram vad han gör på nätet här på bloggen – ja, då blir det ”jag som jävlats med honom”…?!

Jag kommer än en gång försöka klargöra ”vad” som hänt – en ren fakta som finns att kontrollera i socialutredningar, polisförhör, rättegångar etc

Och det skulle göra mig mycket glad om människor kanske försökte tänka utanför den verklighet som mannen målar upp för er.

Att det kanske inte är så att jag är den ”sinnessjuka mamman” som jävlas – utan enbart en mamma som skyddar barnen från ett för mig icke sunt föräldrabeteende.

Om detta inlägg förändrar något för någon vet jag inte – men jag vet att det finns fler kvinnor än mig därute som ”skyddar” sina barn – men blir istället uthängda att ”jävlas” med pappan till barnen….

Jag tror ärligt talat inte att det finns en enda mamma som ”vill barnens pappa” illa – utan den högsta önskan är ju naturligtvis att ens barn har en sund, fungerande, bra relation även till sin pappa.


 

Så har även jag önskat….


Men jag hamnade i ett läge – 4 år efter skilsmässan – efter många års försök att få till ett bra umgänge – där jag fick välja mellan att mina barn mådde bra (var trygga)  – eller pappans behov/rättigheter att få träffa sina barn….

Jag valde till slut enbart barnens mående/trygghet.


Fel eller rätt? Läs min berättelse och döm själva….


Som många vet om har jag en lång komplex historia med mina barns pappa….en historia jag inte önskar något barn eller någon vuxen att få uppleva….

Det som gör mig allra mest ledsen idag är inte allt denna mannen gör eller har gjort – utan det är att människor än idag tar parti för denne mannens beteende.

Att människor än idag väljer (ja, för det är ett val vi alla gör vad vi vill tro på….) att tro på att jag är ”den sinnessjuka mamman” som tog barnen från deras ”stackars pappa”….

Och ja, jag erkänner – där kommer jag aldrig kunna leva upp till hans förmåga att få människor runt omkring att ”tycka synd om”….


Den där förmågan är han mycket bättre på än vad jag är…..


Det kommer ibland information till mig – skvaller – om hur denne man berättar ut sin ”version” för andra människor.

Det läggs även ut inlägg på olika nätsidor – där jag utmålas vara en ”sinnessjuk mamman” som ”tagit barnen ifrån mannen”.

Det sista jag nu fått höra är att omgivningen även ”tror på” att han har ”kämpat” hårt i flera år för att få ett umgänge – efter händelsen då han knäckte revbenet på sin dotter….

Men att jag då på något sätt skulle vara den som på ett ”sinnessjukt sätt” lyckas jävlas med honom hela tiden – så han inte får umgänge med sina barn?!

Detta är ju saker som är mycket enkelt att kontrollera med myndigheter att detta inte stämmer, men det gör inte människorna runt honom, utan man köper denna version med hull och hår…..


Ibland tänker jag att, nej jag orkar inte längre förklara mer…


Men så ibland känner jag att det är faktiskt viktigt att förklara….

Kanske inte bara för mig, utan även för de som sitter i liknande situation….för jag vet att jag inte är ensam.

Det allra bästa vore ju om pappor skulle vända den ”sinnessjuka” kritiken som de öser mot mammor som ”tar barnen ifrån dom”  – mot sig själva….

Och kanske fundera över om man själv har något att utveckla? Om det kanske finns skäl till att man skyddar sina barn…


Om vi backar historien….(för att kunna se helheten…)


Under åren 2004-2008 misshandlade denne mannen mig psykiskt och fysiskt, något som han även dömdes för i rätten 2010/2011.

(Även 2-3 händelser med barnen fanns redan innan jag skilde mig, men detta var inget som han dömdes för då inga bevis fanns….)

När jag lämnade honom februari 2008, fick jag barnens boende – och då var inte min tanke att söka ensam vårdnad….

Trots misshandel. Trots polisanmälan.

Under de sista åren med honom så varvades hoten – allt från att ”en dag försvinner du från jordens yta” – till att ”han skulle ta livet av sig om jag lämnade honom och jag skulle då vara ansvarig och behöva förklara detta för våra barn…” – till att ”om jag lämnade honom så skulle barnen ”försvinna” då såg jag inte dom mer….” – antingen tog han dom  till ett land utan utlämningsavtal – eller så skulle han ”köra in bilen i en vägg”….med barnen och han i….

Detta var hotelser som jag hörde ofta – och detta var innan jag ens hade begärt ensam vårdnad…..innan jag hade lämnat honom….

Det var hot vad som skulle hända OM jag ”lämnade honom”…


En helg – i början av vår separation – hade han umgänge med barnen. När tiden kom  och han skulle lämna tillbaka barnen, så kom han inte. Istället ringde telefonen och Bella (då 4 år gammal) säger ungefär ”Mamma, vi åker i bilen och ska resa bort…”

Jag frågade ”Vart hon var?”

Då tar mannen luren och säger ”Hej då mamma! Barnen och jag försvinner nu. ”

Sen la han på.

Då visste jag inte om det var att hotet om ”barnen och jag tar livet av oss” eller om det var” vi försvinner utomlands” som gällde….

Jag blev naturligtvis mycket upprörd.

Ringde upp honom säkert 30 gånger. Men inget svar.

Jag ringde då polisen och berättade men de kunde inte göra något förrän de visste att han faktiskt ”gjort något”….

Så i flera timmar fick jag sitta hemma i ovissheten om ”vad han nu hade hittat på”….

Till slut kom han tillbaka med barnen.

Detta scenarie har sedan dess upprepats flera tillfällen då jag inte har ”lytt mannens” vilja….

En gång när barnen var hos honom och de ringde så såg  numret i displayen ut att komma från utlandet. Visade sig sen vara ett hotell i Monaco – ett land som då inte har utlämningsavtal med Sverige. Dvs samma scenarie. Barnen säger ”Hej mamma, vi är på väg till ett annat land…” (tror det var danmarkde var på väg till –  men det visste inte jag då) Sen bryts bara samtalet. Jag ringer upp pappan. Men får inget svar på flera timmar. Jag blev orolig. Trots att jag hade passen så hörde jag alla hans hotelser i mitt huvud.

Så min mamma ringer till slut upp hans pappa – som sen får tag på sin son.  Han säger då att ”Han är inte i Monaco utan kvar i Sverige”

Min mamma säger då ”Men förstår du inte vad detta scenarie gör mot Cecilia?” Varpå pappan svarar: ”Asch, men han skojade nog bara….” (pappan vet alltså om alla hotelser om att att barnen utomlands)


Men återigen….

Så är det ju jag som ”gör fel” – som går på detta….


Efter detta hot om att ta barnen – så sa min advokat att jag måste begära ensam vårdnad. Det skulle vara en omöjlighet att kunna samarbeta med honom….

Så jag gjorde detta – men fortfarande så ansåg jag naturligtvis att ”pappan skulle ha ett umgänge med sina barn…”

Och blanda nu inte ihop detta. För man kan i stort sett ha 50 % umgänge – trots att en förälder har ”ensam vårdnad”….

Så i första rättegången om vårdnaden föreslog jag ett umgänge. För han hade rätt att träffa sina barn. Jag tyckte alltså att pappan skulle ha sina barn. Dock var de små och han hade inte tagit hand om dom innan skilsmässan, så till en början borde varannan helg vara det bästa för barnen – så de kan vänja sig.

Sen visste jag även att han inom kort skulle inställa sig på Tygelsjö för ekobrottets dom på 2 år, och att då ”vänja” barnen med att träffa honom mer – för att sen behöva bryta detta pga fängelset skulle vara värre för barnen.


Jag försökte alltså skilja på den ”misshandeln som hade skett mot mig” – och att han ”var barnens pappa”. 


Även om jag nu någonstans visste att hans humör troligen skulle drabba barnen, så ville jag att barnen själva skulle bilda sin egna bild av sin pappa…den skulle inte komma från mig.

Men när jag begärde ensam vårdnad – så ökade hoten under ytan. Likaså när jag gick vidare med misshandelns anmälan.

”Jag skulle sluta med ”tramset” om misshandeln – annars skulle han se till att knäcka mig psykiskt så jag skulle sitta och skaka i rätten och inte ens minnas mitt namn….för han var van att slåss i rätten….”

Det var inte jag.

När jag anmäler alla dessa ”under ytan hot” som mannen gjort under de sista 8 åren  – så är jag den sinnessjuka ”jobbiga” som ringer polisen stup i kvarten ”helt utan anledning”….

Hmm…ja, vad säger man – vilket kom först – ”ägget…eller hönan?”

Det är polisen har gett mig uppmaning att anmäla allt som mannen gör mot mig….Jag gör alltså inte det för att jävlas utan för att skydda mig själv….likaså anmälde jag det han gjorde mot dottern- för att skydda henne…


 Hösten 2008 infann sig mannen på tygelsjöanstalten. 


 

Detta efter att han fått 2 års fängelse för sina grova ekobrott (2006/2007).

Och trots pågående utredning om misshandeln – och min egna bearbetning av misshandeln – så körde jag barnen till anstalten. Detta så att de kunde få träffa sin pappa.


Det var viktigt för barnen (och mig) att de hade kontakt.


Men efter några gånger på anstalten reagerade Bella negativt. Hon förstod nog – när vi passerade metallbågarna  – att ”pappa inte bara hade ett nytt jobb” (som jag hade beskrivit det som) Utan hon mådde dåligt av besöken….

Så en dag tog jag enbart Ida med mig och hälsade på pappan.

Jag hinner då inte mer än kliva in på fängelset innan han ser att jag inte har med andra dottern och blir arg. Jag försöker då förklara ”varför”, men får då direkt ett hotfullt påhopp om att ”Jag ska fan se till att komma dit med båda barnen! Fattar jag det!!”


Hans ”behov” att träffa barnen var alltså viktigare – än hur barnen mådde av besöken….. 


Jag tar Ida går ut därifrån. Vakterna som har sett utbrottet tar in mig i ett rum och frågar vad det där handlade om. Jag förklarade och berättade även att ”han är anmäld för misshandel av mig och detta utreds nu hos polis…”

De tittade på mig och tyckte nog att jag var bra ”dum” som körde barnen till honom på helgerna för besök – efter det han gjort mig. Men jag förklarade att ”Det är skillnad på att han är pappa och att han gjort mig illa”.


Men efter detta åkte jag inte dit mer. 


Dock fick hans föräldrar ta med sig barnen de helger barnen ville åka dit. Men märkte jag att barnen mådde dåligt av det, sa jag nej.


För detta handlade om barnens bästa – inte pappans ”behov”. 


Sommaren(hösten) 2009 fick mannen permission, och även då hade han umgänge med sina barn.

Ju mer permissioner ju mer umgänge – anpassat efter hans permissioner.


Jag hade redan då bestämt mig för att jag måste åka iväg en period, för att hitta mig själv igen….

Polisutredningen pågick och det var mycket där som fick mig att må dåligt, då jag insåg hur mycket tokigt jag varit utsatt för, så jag behövde komma bort….

Så jag sökte jag jobb i england.

Detta tog han upp i ny vårdnadsrättegång, menade att jag tog barnens trygghet ifrån dom. Att han kunde garantera barnens trygghet mer än jag – då han hade ”ny sambo” och fint hus.

Dagis fick intyga att barnen var ”trygga i min omvårdnad” och rätten/socialen utredde detta, kom fram till att – trots mitt val av flytt – så var jag den mest lämpliga vårdnadshavaren.

Jag var den som gav barnen tryggheten.

Jag fick även frågan i rätten, ”Hur kommer du se till att pappan får umgänge med barnen?”

Jag förklarade att pappan kan ha alla barnen alla lov, dvs motsvarande i tid var detta ”varannan” helg – dvs precis som innan.

Och jag tog även på mig alla kostnader att flyga hem barnen så han kunde träffa dom.

Så att jag inte har medverkat till att han ska ha ett umgänge med sina barn – oavsett fängelse, oavsett utlandsflytt – förstår jag inte hur man kan se det som…?


Mannen hade då träffat sin nya sambo, som var mycket bra för barnen. Enligt barnen ”gick hon emellan” när pappan blev arg och löste konflikterna mellan pappan och barnen. Dvs barnen kände att hon ”skyddade dom från hans utbrott”

Jag litade på henne. Inte på pappan. 

Så inte heller i andra rättegången nekade jag pappan ”umgänge”, utan uppmuntrade detta och tog även på mig lösningen för att detta skulle ske.

Mannen dömdes 2010/2011 för misshandeln. Jag la det bakom mig.

Jag hade tyvärr hamnat på en jobbig skola i england – barnen gick dock på en kanonskola – men runt jul 2010 kom vi tillbaka.

Jag hade ”hittat” mig själv och jag ville inte flytta på barnen igen i england pga jag behövde annat jobb, utan vi kom tillbaka.

Våren 2011 fungerade umgänget bra.

Hans nya sambo var kanon med barnen och troligen den som tog hand om dom allra mest. (tacksam för detta än idag….)

Jag sa hela tiden. Så länge barnen ”mår bra” av ett umgänge med sin pappa, så är jag villig att utöka umgänget. Detta var det viktiga för mig.

Så 2011 utökades umgänget på min inrådan (inte rättens) att vara tors-mån varannan vecka + hälften av loven.

Senare (tror det var 2012) så utökades detta igen på mitt förslag att vara  ons – mån + hälften av loven, dvs umgänget var då nästan 50 %.


Men Våren 2012, märkte jag att det hände lite saker hos mannen.

Barnen berättade om ökade bråk mellan sambon och pappan.

Dottern berättade om två incidenter, utbrott, där hon hade blivit slagen av pappan. På benet i bilen – där sambon genast hade försvarat dottern. Och en annan händelse där pappan blivit arg på henne.

Jag kände när hon kom hem och berättade – så var det var jobbigt att höra. Jag förstod ju att ”nyförälskelsen” hos pappan nu lagt sig efter ca 2 år och att han nu kände sig ”trygg” i att sambon inte skulle lämna om hans humör brast….

Själv mådde jag mkt bra.

Hade då sökt ensam mamma och ”ville inte” att det skulle vara jobbigt med pappan, så jag anmälde inte min oro till socialen då. (dumt nog….)

Dagen innan inspelningarna av Ensam mamma söker startar får jag ett samtal från mannen. Han kan knappt prata och ”mår så dåligt”.

Jag hör att han är onykter. Säger att ”sambon bara har lämnat honom helt utan förvarning…..och han fattade ingenting. De hade haft det ”så bra”….

Alla hennes saker var bara borta när han kom hem den dagen.

Jag fick uppmaningen att ”radera” sambons telefonnummer – då hon enligt honom – ”sket fullständigt i barnen”.

Jag förstod ju varför hon flyttat som hon gjorde. För han är inte mannen man ”lämnar”….

Han mådde mycket dåligt.

Pratade om att ”han orkar inte mer” Och han hade ”ingen att prata med” – alla svek honom….dvs precis som han sa när jag ”lämnade” honom.

(Det var många självmordsuttalanden under vårt sista år tillsammans, vilket var en anledning varför jag inte lämnade honom då. Orkade jag bära om han slog sak i saken och faktiskt tog livet av sig. Det skulle ju enligt honom ”vara mitt fel”…..och jag skulle få förklara för barnen….)

Jag frågade om han inte kunde prata med ”någon annan” – en vän? Men det kunde han inte. Han ”orkade inte”. Så det slutade med att jag ägnade mer än en timme av min tid – till att trösta den man som hade misshandlat mig i flera år….(så sinnessjuk är jag…;-)…)

Jag fick även uppmaningen att ”berätta för barnen att sambon stuckit”. Vilket jag gjorde.

Sommaren gick, han hade umgänge några helger ensam med barnen, men sen kom sambon tillbaka. ”Allt var då bra igen”.

Jag spelade in ensam mamma under sommaren, och pappan samt sambon hade umgänge halva sommaren med barnen.

I september 2012  kommer barnen hem från en helg hos pappan. Samma kväll säger min yngsta dotter: ”Pappa var jättedum mot Bella mamma…..vi vill inte åka till honom med.”

Det knöt sig i min mage. Vad hade nu hänt?

Ida berättade först om vad som hänt. Att han gjort Bella illa och att de var ”rädda för honom”…

Sen frågade jag Bella vad som hänt. Först ville inte Bella berätta då hon sa: ”Du kommer bli arg på pappa….” Men när jag sa vad Ida sagt så berättade hon att det stämde. Pappan blivit arg på henne – av ngn anledning – lyft ut henne utanför ytterdörren ställt henne i kylan mellan två buskar (det var kallt den helgen) utan ytterkläder och sen stängt dörren….

Bella berättade att hon blev mycket rädd. Det var läskigt att stå där helt ensam. Hon vet inte hur länge hon fick stå där.

Sen öppnade han dörren och lyfte mycket argt in henne, bar upp henne på rummet. Hon skrek till pappan att det gjorde ont när han höll henne runt magen – men han släppte henne inte. (Då visste jag inte att han tagit henne så hårt att revbenet gått av…)

Jag frågade Bella vart sambon var. Hon satt kvar i Tv soffan och såg därför inte allt, men sambon hörde att de bråkade. (idag vet jag att anledningen att hon satt kvar var att hon ville se om pappan klarade av att lösa konflikter med sina egna barn….)

Jag sms pappan om vad barnen sagt och att barnen inte ville till honom efter söndagens händelse. Och att jag ”måste först reda ut” vad som hänt den där söndagen.

Då ringde pappan mig direkt.

Säger med ”ledsen” stämma: ”Men snälla du! Jag är helt chockad! Vad är det hon säger…? Vi har ju haft en helt underbar söndag, myst och så…Jag fattar ingenting! Ingenting har hänt….”

Han lät så totalt ”oskyldig” – att jag tänkte för en kort sekund, kan det vara så att de två barnen, som motvilligt berättat om händelsen på samma sätt, hittat på allt?

Varför?

De ville ju vara hos sin pappa. De ville ju inte att jag skulle bli ”arg på honom”. Så varför skulle de ljuga?

Jag berättade vad Bella sagt.

Då svarar han: ”Men herregud! Bella mår ju inte bra, Cecilia. Hon måste få komma till psykolog….”

Jag berättade då att det faktiskt var Ida som berättat samma sak först….

Då skulle ”Båda barnen direkt till psykolog….”

För enligt honom hade ju ”inget alls hänt”.


 

Det är för mig helt okej att man ”gör fel” som förälder ibland, men  att man sen reder ut vad hände och varför. Och hur ser vi till att det inte händer igen.

Men att försöka inbilla sina två barn att deras ”upplevelser” är ren lögn och att de är de ”sjuka” – där fanns min gräns.

Och där hade jag redan varit själv under så många år då han alltid totaltförnekade misshandeln mot mig – trots otaliga bevis – trots dom…..

Så det gick jag inte på….

Jag sa därför att jag trodde 100 % på barnen och att jag skulle gå till botten med vad som hänt den där söndagen.


 

Men då blev jag hotad av pappan – så jag la bara på luren. …


 

Jag berättade för barnen att pappa sagt att ”Inget hade hänt”. De tittade på mig oförstående och sa ”men det har det ju…?”


 

Som vuxen är det svårt att förstå varför andra vuxna förnekar en händelse totalt – men som barn är det nästintill omöjligt och inget som ett barn ska behöva uppleva….


Efter den här helgen – försvann sambon på samma sätt som innan. Dvs han kom hem (minns inte om det var måndagen eller tisdagen) och hon var borta jag fick sms om detta. Då blev jag även uppmanad om att ”fattar du nu….att jag orkar inte att du inte låter mig träffa barnen med….” Dvs då hon hade lämnat honom så var det jag som nu skulle tycka synd om honom och därmed lämna ut barnen.

Helgen han skulle haft barnen så åkte dom inte dit.

Tror dock att Ida var med på hans födelsedag. Men Bella ville inte.


Strax efter händelsen var Bella hos sin kiropraktor pga sin nacke.

Där upptäckte hon en ”knöl” över revbenet, så hon frågade mig ”har hon ramlat?”

De enda händelsen som kunde orsaka detta var hans lyft. Bella visade även kiropraktor och även läkare ”hur” pappan lyft – och det blev sannolikt att hans lyft orsakat skadan.

”När ett barns revben går av/skadas är det så mjukt att det som händer är att det bildas en ”deformation” över revbenet efter skadan.”

Jag gick även till läkaren som röntgade. Efter detta polisanmälde jag.

Jag ringde även BUP för att Bella då behövde prata med någon. Fick svaret att detta var ”yttre omständigheter” så de kunde inte hjälpa henne….

Ringde socialen som sa att ”du måste polisanmäla om hon ska få någon att prata med om detta – sen måste vi utreda 4 månader innan hon kan få hjälp…”

Pratade med skolan som sa ”detta är inte skolrelaterade problem”…


Så för att överhuvudtaget få ”hjälp” att Bella skulle få prata med en kurator om händelsen/gå i barngrupp, så måste polisanmälan finnas.


 

I början av november kallades Bella på förhör. Åklagaren ansåg att bevisen var tillräckliga för en dömande dom. (fanns även fler bevis men lägger inte ut detta här)

På förhöret fanns inte jag med utan polis och socialen.

Efter förhöret säger socialtanten: ”Visste du även om de två andra händelserna?”

Bella hade då i en timmes långt förhör tydligt berättat om händelsen om revbenet och de två andra….

Jag skämdes.

Så oerhört mycket för att jag inte anmält dessa andra….

Jag kallades till socialen. Blev ”uppläxad” på att förstod jag att om jag ”lämnade ut barnen” så låg det på mitt ansvar att inget hände hos pappan. Kunde jag garantera barnens säkerhet?

Nej, det kunde jag ju inte.

Jag sa nej till umgänge.

Men återigen – detta är inget ”jag bestämmer”. Utan pappan har full rätt att söka ett umgänge i rätten….

Åklagaren var säker på att han skulle dömas, men pga att han i sitt sista förhör (efter han troligen fått reda på att sambon vittnat till barnens fördel) så totalvände han. (Han hade väl läst på lagboken…) Att ”han hade inget uppsåt” att skada hennes revben…

Då blev åklagaren tvungen att lägga ner sitt åtal då detta baserats på att han fortsatt totalneka.


 Socialen utredde händelsen under våren 2013.


 

Där fortsatte troligen mannen totalneka händelsen….så i april 2013 sa socialen till mig att ”vi kan inte hjälpa till att utreda och hjälpa till om inte personen i fråga vill erkänna att detta ens har hänt….”

De sa då till pappan att ”Vill du ha umgänge kan vi inte hjälpa dig, du måste begära detta i rätten!” 

Socialen  – obs inte jag – sa även att ”de avrådde från att vi skulle medverka i några samarbetssamtal då det förekommit våld…”


 Sedan dess har mannen pressat, hotat mig att ”Jag måste lämna ut barnen….” Att jag är ”sinnessjuk” och tar barnen ifrån honom”…


 

Och uppenbarligen har han även fått människor runt honom att tro på att ”han kämpar hårt för ett umgänge med sina barn”…?!

Jag har fått kämpa med barnen för att bearbeta allt detta.

Sett till att de fått hjälp att prata om det. Jag har fått förklara  det jag inte kan förklara – dvs varför deras pappa totalnekat till att ”något hänt”….

Detta har varit mycket jobbigt för barnen. 

De pratade i telefon fram till sommaren 2013. Då hade Bella sitt sista samtal med pappan. Jag hörde henne från badrummet.

”Men pappa….om du inte ens kan prata om det som hände mig, varför ska vi då prata med varandra….och nej – det är inte mamma som säger vad jag ska säga….”

Sen la hon på luren.

Sedan dess har de inte pratat.


 Jag vet inte….


 

Men jag känner att jag gör och har gjort så gott jag kan för att barnen ska haft ett bra umgänge med sin pappa innan.

Jag kan dock inte garantera  – någon eller barnen – att de inte skulle råka ut för hans humör igen. Om socialen – eller en rätt – skulle anse att det bästa för barnen är att kanske få hamna i en liknande situation  igen – ja då är det upp till dom….

Jag ”tar inte barnen från deras pappa”.

Jag skyddar barnen från att få ytterligare negativa upplevelser i sitt liv. Det behöver dom inte!


 

De mår mycket bra idag.


 

Självklart skulle de ha önskat att deras pappa tog tag i sitt humör och tog ansvar för sina handlingar – och att de sen skulle kunna ha ett ”bra” umgänge med sina barn. Men jag tror att de – som jag – har insett att detta ansvar ligger hos honom – ingen annan.

Så ni som nu ”tror” på att jag är en sinnessjuk mamma som ”tar barnen” från sin pappa – jag har bara en önskan. Kolla upp fakta!


 

Barnen har haft kontakt med en del av släkten sista åren.


 

Vid tillfälle då barnen hämtades så berättade jag vissa delar som hänt – och bad vederbörande att inte föra vidare det jag sagt till pappan. Men detta gjorde tyvärr personen – vilket sen resulterade i hotelser/trakasserier  mot mig igen….och igen…

Det var då jag insåg att det var en omöjlighet att låta barnen träffa släkten – men inte pappan….

För varje sådant ”tillfälle” skulle ju sen innebära hotelser mot mig efteråt – vilket då drabbar barnen indirekt- och ingen här orkar med detta i vårt liv….


 

Så jag tar inte barnen från sin släkt!


 

De är hjärtligt välkomna att träffa barnen under förutsättning att barnens pappa INTE träffar dom – och under förutsättning att barnens pappa INTE hotar eller trakasserar mig efteråt!

Min upplevelse är dock att detta inte har fungerat. Då jag upplever att släkten inte sett till ”barnens bästa”, utan de är så påverkade av pappan att de inte kan vara objektiva. Och inte heller kan de sätta ner foten gentemot pappan.


Min önskan är ju att människor tar reda på ”fakta” och även funderar över den ”verklighet” som pappan målar upp för dom….


 

För att stå ”tyst” bredvid – och se på när andra trakasseras eller hotas – dvs om man inte säger ifrån vad som är rätt och fel – är för mig samma sak som att man indirekt tycker att det personen gör mot andra är helt ok….

Det är inte ok för mig…

Ja. med risk att jag nu återigen blir ”boven i dramat” och den som ”jävlas” med pappan till mina barn – så vill jag bara ge min version om varför jag nu är en ”sinnessjuk mamma” som tagit barnen från sin pappa. (Dvs det är jag inte….)


 

Pappan har INTE sökt något umgänge efter händelsen med Bella! Så hur kan jag ha ”nekat” honom det??!!


 

Troligen söker han inte detta pga han vill inte att allt detta som jag skriver om här – ska komma upp till ytan?! Troligen vill han se till att han har ”människor på sin sida” i ”fångade helt i sin värld”  innan han gör det…


 

Inte vet jag….


 

Jag har INTE heller nekat några samarbetsssamtal med pappan – utan det är socialen som AVRÅTT från detta just pga ovanstående.

Vet att det även kom ett förfalskat papper från socialen i Malmö för några år sen… 

Skickat av pappan. Dvs ett papper om ”samarbetssamtal”  – där pappan skrivit under och krävde min signatur samt stod det något om att jag skulle ”kallas i Malmö” – om det nu är detta han visat upp som ”bevis” för andra – att jag skulle ha vägrat samarbetssamtal vet jag inte?

Jag ringde upp socialkontoret i Malmö och de sa då att de hade inte skickat ut någon kallelse om samarbetssamtal, det kan dom inte då vi är skrivna i Svedala! Utan att han måste plockat detta formulär från nätet och sen ”påstått” att jag skulle skriva på – för att visa att jag ville samarbeta….

Jag skrev ju inte under då det inte var socialen som skickat detta och det hade inte heller varit giltigt om jag skickat in det.

Antagligen har han väl sagt sen till andra att: ”Ja, här ser ni…Cecilia, vägrade skriva på om samarbete…”

Jag vet inte….

Även jag gör fel. Det gör alla människor. Men det är få människor som kan stå upp för att dom har gjort fel….


Att ta eget ansvar för eget beteende är svårt. Att lägga skulden på någon annan är alltid mycket lättare….


Jag tänker dock inte ta på mig skulden för hans agerande.

Inte heller tar jag på mig rollen som den ”sinnessjuka mamman” som tar barnen från sin pappa, och det hoppas jag ovanstående har förklarat för de som inte förstått det innan – att det är inte det jag gör….

Däremot tar jag mitt ansvar som ensam vårdnadshavare. Och jag är fruktansvärt trött på att behöva förklara varför jag behövt göra detta…..

Ha en underbar dag! Det kommer vi ha.

Kramar

 

 

 

 

 

 

 

ÅRETS FÖRSTA BLOGG :-) – YOGA I BOKSKOGEN – Teater, jul, nyårsfirande, snöbollskrig…..och förkylning!

Ja, har verkligen inte alls haft tiden eller orken att blogga sista månaden….. :-) Så startar därför årets första blogg med lite uppdateringar….

Innan jul hade Bella och Ida sin teaterföreställning – Alice i underlandet….tyvärr kan jag inte lägga in några bilder – men jag var mkt stolt mamma som såg tjejerna agera både drottning och ekorre….;-) Finns nog en hel del skådespelartalanger i tjejerna, i alla fall älskar de sin teater och de har längtat efter att den ska starta igen efter jullovet!

Skolan avslutades med sin traditionella julbasar – där eleverna hade gjort olika saker som vi föräldrar fick köpa samt lotteriet där vi vann en ”träningsjacka”!

😉

Bella satt som kassör i caféterian på julbasaren.

20151214_171912

Tjejernas jullov startade sen med ett härligt kalas på nya Hyllie badet – för fina väninnan Susannes son. Där blev det full rulle – och barnen gillade verkligen det nya badet. Efter det en god middag hemma hos Susanne där pannkakstårta serverades…..:-)

20151219_150751

Och ni missar väl inte att kika in på Susannes nya företags hemsida. 

Den hittar ni här: http://mind-u.se

Hon har mycket spännande på gång framöver….Retreat, mindfulness kurs….

En sak som jag vill påminna er om – startar redan nu på torsdag – det är ”YOGA I BOKSKOGEN” – och det är även fritt inträde!

😉

Så vill du passa på att starta nya året med mindful Yoga läs nedan och anmäl dig, Susanne har även många andra kurser och samarbete med andra härliga människor. Att ta hand om oss själva och vår själ är det viktigaste i livet – har vi inte ro i själen så fungerar inget annat heller…..


Mindful yoga

När: Varannan torsdag (jämna veckor) med start den 14 januari kl 18-19.15 (t o m 21 april exkl sportlovsveckan v.8 och påskveckan v.12)

Var: I Paviljongen i Torup, Bokskogen

Vad: Ett mjukt flödande och avslappnande yogapass för kropp och själ.

Pris: Fritt inträde

Kursledare: Susanne Lindberg

Anmälan: Sker via mail till susanne@mind-u.se

SÅ SKYNDA ER OCH ANMÄLA ER INNAN PLATSERNA TAR SLUT! :-)


 

Efter det blev det flera dagars julfirande….hos min bror med min släkt….hos Magnus med hans släkt för att slutligen bli en ganska lugn julafton hemma med familjen.

Och många julklappar blev det så tjejerna var glada och nöjda med alla sina paket!

Idas pepparkakshus….

20151222_210807-2

:-)

 

 


 

Ja, sen kom nyårsafton….;-)

20151231_164647

Tyvärr blev både Magnus och Bella förkylda så det slutade med att jag och Ida begav oss själva till festen hemma hos Nina & Johan.

Vi var lite rädda att bli för många på nyår men pga av några avhopp veckan innan och sjukdomar – så blev det slutligen ”bara” sex damer vid bordet – och johan!

 

Fast han såg rätt nöjd ut med sina bordsdamer….;-)

20151231_180335

Jag hade inhandlat ”dekoren” – fast det där med ”tjutande” tutor….ja, det undviker jag nog nästa år då de 9 barnen tyckte det var himla roligt att tuta – även INNAN tolvslaget…;-)

20151231_202132


 

Och sen kom äntligen snön!!

Snöbollskrig…..

20160106_134121-2

20160106_134116

20160106_134125

20160106_134128

….och snögubbar blev ett faktum!

20160108_171938

Resten av jullovet blev tjejerna bjudna av kompis på ett besök på Busfabriken! Mycket trevligt! :-)

20160103_162134

20160103_162138

Och sen blev det ett besök på Skridskobanan och Bowlinghallen….

😉

20160109_130905 20160109_130944

Ja, och sen nådde då äntligen förkylningen fram till mig och däckade ner mig i en vecka…;-)

Men, men – så är det ju på vintern!

Fast kan säga att jag längtar till sommaren just nu. :-)

Hoppas er jul/nyår varit bra och önskar er alla en riktigt god fortsättning på 2016!

Ha det underbart och var rädda om er.

”Take care of your soul – You only have one”

möjligheter-nyckeln

Kramizar Cecilia